Vem är Lotta “Peacify” Sjöberg?

 

Högkänslig, 50+, med ADHD/ADD. Har länge längtat efter att ha en plattform och ett sätt att uttrycka mig på, och nå ut till omvärlden via. Att bidra och göra skillnad. På riktigt. Tänk om min livsresa, erfarenheter och kunskaper kan vara ett bidrag till andra?

Jag är diplomerad högkänslig samtalsterapeut med inriktning mot känslo- och tankehantering. Jag är utbildad av magiska Malin Sandell och Ina Everljung på Högkänslighet Sverige. Läs mer om samtalsformen här. Läs mer om högkänslighet här.

Är så tacksam att jag valde att följa min magkänsla och lära mig mer om mig och högkänslighet. Och dessutom utbilda mig till samtalsterapeut! Det har verkligen transformerat mitt liv. Jag har gått från att tänka “jag är ett miffo” till “tänk om jag är ok som jag är”! Tänk om det aldrig har varit något fel på mig? Tänk om det är så att “problemet” har varit att jag har gjort mig fel för att jag är som jag är! Jag har försökt göra om mig för att passa in i någon annans mall och inte valt det som fungerar för mig. Och mallen har skavt, mer och mer, mer och mer.

 

Lotta Peacify Sjöberg

 

“Att lära mig mer om högkänslighet och ADHD har varit en enorm befrielse. Jag har gått från att tycka att jag är fel, misslyckad och “ett miffo” till att känna mig ok som jag är! Och våga välja det jag mår bra av. Istället för att försöka passa in i ett ramverk som inte fungerat så bra för mig.”

 

 

 

Min livsresa

Jag hade länge känt mig “fel”, misslyckad, mindre värdefull, annorlunda, utanför, som ett “miffo”. När det var som värst var hålet så djupt och mörkt att jag inte ens ville ta mig upp. Förstod inte att det gick. Varför jag skulle det? Hur hade jag hamnat där? Vems fel var det?

Livet var en kamp

Jag självmedicinerade bland annat genom att gå upp i min karriär, och hålla en så hög takt att jag inte hann känna efter. Längtade efter att något skulle hända som skulle ta bort min smärta.  Såg det som en möjlig befrielse att köra av vägen eller hänga mig på vinden. Jag som tidigare sett mig som en stark, energifylld, glad och självständig person. Utifrån sett såg det nog ut som om jag mådde och hade det bra. Jag hade ett “bra” jobb, familj, vänner, fint hem och gjorde spännande saker och resor. Var var det för fel på mig som inte kunde vara “lycklig” när jag hade “allt”? Jag var duktig på att “bita ihop”, “vara duktig flicka”, hålla fasaden uppe, hålla ihop. Kämpa, kämpa, kämpa. Tills det inte fungerade längre. Allting kraschade. Samtidigt. Livet. Arbetet. Relationen.

Vändpunkten

Vändpunkten kom när jag vågade stanna upp, och lyssna inåt. Att möta mina rädslor, osäkerheter, “svagheter”. Det var läskigt, jobbigt och ovant. Vem var jag om jag inte hade de värderingar jag haft haft hela mitt liv? Vem var jag om jag inte var ett offer för omständigheterna?

Sakta, sakta, en liten bit i taget tog jag mig upp ur det svarta hålet. Lärde mig att stanna upp, inte springa ifrån smärtan. Lyssna inåt, lita på min magkänsla och intuition. Att jag inte behöva vara “duktig flicka” och prestera för att duga. Jag kunde inte kontrollera allt och alla, jag behövde inte ta ansvar för allt och alla. Jag satt inte direkt i förarsätet på mitt liv. När det var som värst var jag inte ens inne i bilen som förde mitt liv framåt. Kände mig som jag satt fast i en kätting, och släpades bakefter bilen.

Framåt och uppåt

Så småningom lyckades jag kravla mig in bagageluckan. Visste inte vart jag ville. Tog mig sakta från bagageluckan till baksätet. Fick nya insikter. Utmanade mig själv. Utanför komfortzonen deluxe. Trodde inte jag kunde. Trodde inte det gick. Mina tankesätt, mina val. Lyckades så småningom ta mig från baksätet till förarsätet. Valde mer för mig. Vågade mer och mer strunta i andras “intressanta åsikter”. Växte in i att våga låta det vara jag som definierade mitt värde, inte andra. Vågade tro på att det fanns ett annat sätt att leva mitt liv, att något annat var möjligt.

Det mörka hålet känns som en värdefull erfarenhet, som bidragit till att forma mig till den jag är idag. Vilket är mer likt den jag var innan jag började stänga av mina känslor. Vilket var för väldigt länge sedan.

I förarsätet. Oftast

Nu känner jag äntligen (för det mesta!) att det är jag som sitter i förarsätet i bilen som är mitt liv. Jag vet min riktning, lyssnar av med den inre kompassen vilken väg jag som tar mig ditåt, vilken hastighet jag kan ha, vilka drivmedel jag behöver. Vilka jag vill ha på min resa.

Tänk att det som var så jobbigt faktiskt förde någonting bra med sig! Nu är livet för det mesta härligt och spännande, även om det finns mörka stunder och utmaningar, som ju är en del av livet. Finns det ljus finns det mörker. Det är skönt när det finns mer ljus än mörker, dock.

 

Hur är det för dig? Hur ser din livsresa ut? Vad längtar du efter? Om allt vore möjligt?

 

PS. Undrar du över namnet Peacify? Som du kanske vet betyder det att skapa fred. Det var min dröm när jag var liten, att det skulle vara fred på jorden. Att människor inte bråkade och krigade med varandra, varken nära eller långt borta. En människa kan inte göra allt. Men alla kan göra något. Och genom att få mer frid inombords, att tycka bättre om sig själv och inte behöva bli så arg på andra, sprider sig det goda, ljuset, som ringar på vattnet…. Som Dalai Lama säger, vägen till världsfred är att lära barnen att hantera sina känslor och skapa inre frid. Så har vi fred på jorden om några generationer. En fin tanke, tycker jag. 💚☮️💚☮️💚☮️💚